Det var satans svårt att veta var jag skulle börja någånstans. Det första som slog mig var att helt enkelt börja så långt tillbaka jag kommer ihåg, dvs mitt första minne; som tvååring sprang jag med en tom ölflaska i vardera hand, ramlade och skar upp höger hand, och fick ett fett ärr som har hängt med ända sen dess. Brukar skämta om att det är ett ganska talande första minne och att mina alkoholvanor började tidigt.
Men det är inte så talande om mig som person.
Så jag började fundera – hur var jag som barn? Hur fungerade mitt psyke?
I större delen av min barndom så va jag kompis med min granne, och när jag var ca sex år – kommer inte ihåg exakta åldern – så hade de en liten flicka på besök hos sig. Har för mig att det var en kusin eller något sånt. Iallafall så var hon en blond söt sak med klarblå ögon – klassisk svensk, med andra ord.
Jag gillade henne starkt från första början, och bara efter två dagar så sa jag till henne att jag var kär i henne, utan någon sorts skam eller oro, och brydde mig inte om att min granne och hans syster var i samma rum. Jag var helt enkelt naiv och totalt trygg i min tillvaro – jag menar, om jag kände så som jag gjorde, så var det ju självklart att hon också gjorde det.
Nu räknas ju inte detta alls som en ”första kärlek” eftersom jag anser att man inte kan känna äkta kärlek innan man har lidit igenom puberteten (på tal om det så skulle det dröja LÄNGE innan jag träffade min första kärlek, men det är ett senare kapitel), men det är första gången jag hade några känslor för en flicka.
Hon var blond, blåögd och hette Sandra. Och jag såg henne aldrig mer.
Däremot skulle det dyka upp en annan Sandra lite senare...
