Ah, Sandra. Hon var en så stor del av min barndom att det är svårt att beskriva i ord.
Ni vet den där klassiska storyn om barndomsvännerna som växte upp tillsammans, drev ifrån varandra och sedan mycket senare blev tillsammans i vuxen ålder å gifte sig å skaffade hus å barn å hela fadderullan å levde lyckliga i alla sina dagar?
Nå, när jag va typ sju trodde jag att det skulle bli exakt så (dock utan hela den där ”driva ifrån varandra” delen).
Hon var min bästa vän/flickvän-on-and-off i fem år (från åldern sju till tolv), och jag kommer alltid att minnas henne som en av de bäst människorna jag någonsin träffat.
Det lustiga är att ett av de första minnena jag har av henne är att jag slår henne i magen :p
Hon var ny på skolan och hade precis börjat lekis. Jag gick i ettan och var hela ett år äldre än henne! Nå, iallafall så föll alla killar som furor för henne, and who could blame them? Hon hade långt brunt hår, nästan kolsvarta ögon och ett leende/skratt som kunde smälta en ost i frysen.
Jag tyckte inte om henne. Eller nja, det är kanske är å ta i. Visst, hon var lite för kaxig å framåt för min smak, men annars så brydde jag mig inte så mycket om henne.
Hur som helst, slaget i magen. Killar i den åldern är som alla vet inte riktigt kloka i huvet, å när de gillar någon så visar de det på de mest kontiga sätt. En kille speciellt som var upp över öronen kär i henne fick för sig att det bästa sättet att visa henne att hna tyckte om henne var att slå henne i magen.
Men han ballade ur, och cool som jag var så gjorde jag det istället.
Det vart inte så lyckat :p
Hon började gråta, alla andra tjejerna på gården blev arga å jag fick springa, haha.
Det var inte förrän några månader senare då typ hela ettan å lekis hade spenderat helgen i nån förälders stuga på utflykt som jag fick upp ögonen för henne. Vet inte vad det var riktigt. Kanske va det pga att vi spenderade mer tid tillsammans, eller kanske för att min bästa kompis berättade för mig att han va kär i henne, å jag på nått sätt ville ha henne pga det. Vem vet. Kommer faktiskt inte ihåg.
Hur som helst, vi blev ihop efter ett tag, och det va stormigt :p hon va den första tjejen jag hånglade med på riktigt (alltså, vi snackar barnhångel här, inge ”strul” så klart. ffs) – hon och jag och hennes stora syster och hennes pojkvän (för övrigt min granne från förra inlägget) brukade spendera dagarna hos henne efter skolan (de bodde tvärs över vägen) med att hångla med respektive ”partner”; ett par i garderoben, och ett par i rummet på sängen.
Det va bara det att hon å jag va för blyga, så när de andra två satt i garderoben å hångla så satt vi på sängen å tittade åt varsitt håll, sneglandes blygt på varandra emellanåt tills det var vår tur att hoppa in i garderoben igen, hahaha :D så sött
Iallafall så utsatte jag henne för de mest taskiga saker över åren som kom. Jag bytte henne mot en liten plastörn, jag dumpade henne för en annan brud, jag gjorde slut med henne över en sån där vikt pappers grej med massa färger på (vafan hette de??), jag övertalade henne att jag älskade henne bara för att ångra mig nån timme senare å gjorde slut igen osv osv.
Å trots allt det så kom hon alltid tillbaka till mig.
Tills jag började i sjuan å blev tonåring å finnig å arg å vresig (mer om det i nästa inlägg). Då tappade vi kontakten helt. Hon flyttade bort å jag brydde mig inte. Jag hade all världens problem på mina axlar (som alla tonåringar).
Men hon fanns alltid nånstans i bakhuvet på mig. Som drömmen om ett perfekt liv som blåstes bort helt. Som jag klantade bort.
Väldigt mycket senare, typ tre år sen, så kom jag å tänka på henne igen, å lyckades spåra upp henne igen via facebook, å vi började chatta igen. Det va skoj, men kändes ändå lite konstigt...sist jag träffa henne så va hon en liten outvecklad flicka på tolv år, å av dömma av hennes bilder så va hon verkligen inte det längre :p
Nå, efter att nyhetens behag hade lagt sig så slutade vi höras, å helt plötsligt va vi inte Fbvänner längre (vet faktiskt inte om det var hon eller jag som tog bort den andre). Tänkte att ”that’s it” å gick vidare med livet.
Tills jag helt plötsligt stöter ihop med henne i kön till mobergs på halloween för två år sen. DET va helt sjukt kan jag säga. Det va skitkul, verkligen, men kändes bara på nått sätt helt fel. Å det värsta var att jag va där med en annan tjej å efter att ha stött ihop med Sandra så ville jag gå hem med henne istället, hahahaha.
Wow, det vart ett par ord iallafall :p
Värt att notera är att mellan varven när jag å Sandra inte var ihop hade jag alltid någon annan tjej. Var känd lite som skolans casanova :D å varför inte? Jag var snäll å trevlig, söt å rolig, gick runt med en carefree attityd och jag hade lärt mig hångla vid sjuårsåldern :D
Men hon var alltid den jag gillade bäst, och alltid den jag sårade mest. Hon gjorde min barndom lycklig, och jag kommer alltid minnas våra stunder med ett leende på läpparna.
Dagens låt är Careless Whisper av George Michael, en låt vi lyssnade på tillsammans när vi var små och som alltid gör mig glad :)
